Poetry

Efter tre ny skapade inlägg är jag tom igen. Jag raderade dom förra inläggen, men nu har jag fortfarande en person i tanken. En person som håller mig vid liv, En person som håller mitt hjärta rött, En som helt enkelt håller mig till stass. När man tar anti-deprissiv medicin tror man att känslor ska försvinna. Turligt nog så är det inte så. Må ende är som ett spel. När det gått dåligt så börjar alltid det goda komma till viss del. Olika fort, olika snabbt .

Folk glor på mig som om jag vore elak?  Jag vet inte längre vad jag ska tro om folk eller vad dom ser hos mig egentligen. Förut fanns en viss fantasi om folk. Nu är den dystra idiot förklaringen kvar, hur jag än söker efter fantasi så puffar den över till samma spår igen. Fåtal personer har den livliga fantasin hos mig. Det finns fåtal personer jag litar på. Folk jag pratar med dagligen. Tur att det finns någon slags godhet kvar.

vart ser jag den? godheten.  Vart finns den!? Inget av dessa alternativ har jag svar på. Men jag känner att den finns, Jag börja konstruera ett eget sätt att finna den på. Jag letar hos personer. Hittills har jag turligt nog bara funnit den hos en person. En som betyder mycket. En flicka som lyser upp vardagen som en sökstrålkastare. Jag är tacksam över att jag fortfarande lever kvar, du gör mitt hjärta rött, därför försöker jag göra ditt hjärta rött. Du är den enda prinsessan med kärlek i blicken. En styrka som kan brtya precis vad som hellst. Din röst som ekar inom mitt skal "jag saknar dig". Du ska inte behöva säga det igen. Jag kommer alltid att vara där du vill att jag ska vara. 00.25 som 19.00