Poetry

att leva i misär en längre tid kan få en till flertal försök av självmord. Jag själv har upplevt detta till den lite högre nivån. 3 gånger. Att det man en gång vart tillsammans med försvinner i en ynka vind pust. Tänk dig vilket slit man har medverkat i. Att till en början få personen att börja gilla en ynkligt lite. Det är ju alltid början till någonting. Man tror verkligen att man har hittat greppet och man håller i det stadigt. men ICKE! det gör mig jävligt förbannad. Att man själv inte kan styra den "fria viljan" gör mig även det förbannad och slut. Ibland kan jag dra ur mig till vilken som helst "bara skjut, skjut då för fan" även fast ingen av dom äger en pistol, möjligtvis en ynka luftpistol. Att inte leva med den man älskar är som att bli piskad dag och natt av en piska som är gjord av vässade piano strängar. Så fort ryggen är bar så slår det till. Det svider till och de är smärtsamt. Är inte ryggen bar så har man tusen knivar som bara tränger igenom och vrider runt.

jag säger bara BEVÄPNA ER! men samtidigt ska vi inte behöva vara rädda. Kanske är de jag som är ovanligt känslig eller liknande. Men jag tycker det är fördjävligt och det är säkert många fler som tycker det på ett eller annat sätt. hejdå ! // Lindvall